the day that felt like it would never end

Det var en sensommardag och Kimball var med sambon Louise och deras två barn Douglas och Niko och såg på när en country-,rock-,pop-,blues- och dansbandsgrupp spelade med åtta män i västar, skjortor, kostymbyxor och fyra olika sorters hattar spelade på sina instrument. Det var Jörgen i ljusblått på sång, Åke i ljusgrönt på gitarr, Nisse i vinrött på trummor, Lennart i rosa på elbas, Gunnar i lila på saxofon, Greger i marinblått på piano,Mats i mörkturkost på keyboard och Sven-Erik i olivgrönt på fiol. Alla män hade fyrkantiga glasögon och gråvitt helskägg och högt hårfäste som dom dolde tack vara hatten. Kimball beställde en capriciosa och en kopp te, Louise wokade grönsaker och en Coca-Cola, Douglas pannkakor och en fanta och lille Niko en liten Shepherd's pie och en trocadero. Senare så stod alla åtta gubbar på scenen och sa högt till alla 25 pers i publiken att dom var födda 1948 och gamla klasskompisar från Mörvik. Och alla jublade och tackade för konserten och sista låten handlade mycket om mörvik. Dagen efter så satt Kimball och löste korsord precis när hans mamma ringde honom via facetime och då dök hans pappa upp på telefonen. Och så hände det en massa andra saker dagen efter! Slut!